Tafflar

En taffel är vanligen rektangulär (bordsform), även om det finns vissa varianter som avviker från grundformen. Karnischen förekom hos oss ca 1810 med rundade sidoformer från baksargen och hos oss från ca 1870 med rundade sidoformer från klaviaturen. Tafflar har funnits sedan 1700-talets början och genomgått en kraftig utveckling från små och lätta instrument som är helt i trä till det sena 1800-talets stora och tunga konstruktioner med mycket trä, kraftig besträngning och bastanta gjutjärnsramar. Under 1800-talet var taffeln länge ”standardpianot” men fick från ca 1870 mer och mer vika undan för pianot, då detta utvecklades snabbt. De sista tafflarna byggdes hos oss runt sekelskiftet 1900. Instrumenten följde liksom alla andra klaver det möbelstilistiska modet.

I svenskan använder vi en särskild term för att beteckna de tidiga tafflarna, som saknar järn i konstruktionen. De kan ha handreglage för dämning, knäpedal eller olika typer av register, som senare instrument saknar. Vi kallar dem ”hammarklaver”, vilket egentligen är en samlingsbeteckning för alla hammarinstrument. Internationellt sett upprätthåller man inte denna skillnad. Engelskan har t.ex. enbart ”square piano”, tyskan bara ”Tafelklavier”. Äldre svenskt språkbruk från 1700-talet och tidigt 1800-tal använde ”piano forte” eller ”Clavier”. Det senare var den gängse benämningen på klavikord men som mer och mer kom att beteckna hammarklaver. ”Fortepiano” blev sedan det normala sättet att beteckna en taffel efter det att de äldre klaveren försvunnit. Det moderna svenska språkbruket kan skapa problem att beskriva övergångsformer, där det kan vara svårt att avgöra hur man skall klassificera ett instrument som kan ha blandformer mellan hammarklaver och taffel.