Fr. C. Theodor Schulze Rendsborg, taffel från 1830-talet

Det finns alltid skäl till att samlingarna i Klaverens Hus tillförs vissa utländska instrument. Vi har inte varit isolerade utan en del av en större klavervärld, och det är viktigt att kunna sätta in vår egen produktion i ett större sammanhang. Omvänt har internationell forskning ögon på instrument i Sverige för möjligheten att det kan finnas internationellt betydelsefulla klaver hos oss. Ett sådant, världsunikt instrument är en omvänd karnischtaffel signerad Franz Carl Theodor Schulze, Rendsborg i Schleswig (då danskt), som har hans patent på gjutjärnsram från 1833 (KH 510).

Alltsedan amerikanaren Alpheus Babcock presenterade sin helgjutna järnram 1825, har pianomakare brottats med uppgiften att förbättra konstruktionen, men det var först 1855 som gjutjärnsramen i kombination med korssträngning fick genomslag. Vägen dit var lång, och många var de som gav sig i kast med problemet. Pianomakare bl.a. i vårt södra broderland Danmark har varit aktiva på området, där C.C. Hornungs lösning låg i internationell framkant. Före honom är Fr. C. Theodor Schulze värd att minnas i sammanhanget. Han var pianomakare och bosatt i staden Rendsborg i Schleswig sedan 1816. Den 20 augusti 1833 inlämnade han till Industri og Fabriksfaget inom Generaltoldkammer og Kommercekollegium i Köpenhamn en patentansökan om fem års ensamrätt i Scheswig och Holstein på sin särskilda uppfinning av en järnram. Under åren i Rendsborg, säger han i sin ansökan, hade han funderat över hur han skulle kunna konstruera instrument med partier av metall, så att de både höll stämningen bättre och samtidigt förbättrade ton och klang. Nu trodde han sig ha lösningen.

Han fick sitt patent snabbt, den 18 september 1833, och nyheten spred sig över den tekniska värden. Så t.ex. meddelar Allgemeine polytechnische Zeitung 1834/1 att Schulze ”ein 5jähriges Privilegium für seine wichtige Verbesserung der Pianoforte ertheilt worden. Er schiesst das ganze Saitensystem in Gusseisen ein, wodurch die Haltbarkeit und Schönheit des Tons ausserordentlich gewinnt; die Klaviatur wird in die Mitte dieses Instrumentes gebracht” (ett femårigt priviegium för hans viktiga förbättring av pianofortet. Han omsluter hela strängsystemet med gjutjärn, varigenom tonen vinner avsevärt i hållbarhet och skönhet. Klaviaturen sitter mitt på instrumentet). Schulzes konstruktion har tidigare enbart varit känd genom patentet med dess ritning. Att ett instrument som är byggt enligt hans patent nu (2010) påträffats är en världssensation.

Schulze gjorde senare hela ramen i mässing, men denna är gjuten och således tämligen tidig. I övrigt skiljer omfånget, anhängningsplattan och utformningen av klaffen med texten Patent Forte-Piano mellan instrument och ritning. Stämstocken är som på omvända tafflar placerad i instrumentets framkant. Ramen ligger över denna, så att stämskruvarna går igenom metallen ned i träet och får stöd av ramen. Det är en viktig detalj i konstruktionen, som Schulze är tidig att använda sig av. I Nyt Magazin for Kunstnere og Haandvaerkere 1839 (bd 3, s. 344) beröms taffeln för jämnhet i tonen och ljus och klangrik diskant även i det högsta registret. Att ett instrument nu identifierats öppnar möjligheter till närmare studier och bedömning av dess konstruktion och musikaliska kvaliteter.

Litteratur:
Dorthe Facon Möller, ”Det danske pianoforte frem til 1914 – et håndvaerk og en industri”. Diss. Forlaget Falcon 2004, s. 88-91.