​

PIANOT I SVERIGE – HISTORISK ÖVERSIKT

​

 Aningar om en ny klang

 1740-1770

​

De första spåren av en ny mekanik kan skönjas. Orgelbyggarnas registertänkande resulterade i experiment med kombinationsinstrument, där en hammarmekanik ingick.

​

Gustaviansk blomning

 1770-1810

​

De första regelbundna inhemska tillverkningen uppkommer med koncentration till Stockholm (Pehr Lindholm, Mathias Petter Kraft, Pehr Lundborg, Henric Johan Söderström, Göran Garman, Lorentz Mollenberg, Daniel Malmström, Johan Söderberg m.fl.).

​

Genombrott

1810-1830

​

Öppning mot Europa - gesällresor bl.a. till S:t Petersburg och till Tyskland; förbudet att importera musikinstrument hävs 1816. Den inhemska tillverkningen sprider sig utanför Stockholm med nyetableringar likt en löpeld ut till landsortsstäder (Göteborg, Karlstad, Ystad, Söderhamn, Vadstena, Kalmar, Karlskrona m.fl.).

​

Stabilitet och förändring

1830-1900

​

Firmor med lång och stabil verksamhetstid grundas (A. Söderberg-Hoffman, Ekström, Malmsjö, Billberg, Baumgardt, Nyström, Östlind, Almqvist m.fl.). Ständig utveckling av mekanik och modeller (27 tagna patent 1835-1885!). Parallellt härmed åtskilliga smärre verkstäder, produktionen koncentrerad till tafflar ("enmans/fåmansföretag").

​

Guldålder

1900-1940

​

Svensk pianofabrikations höjdpunkt med kvalitativt högtstående, klangsköna instrument.

​

Nedgång

1940-1960

​

Andra världskriget orsakade svårigheter att få materiel från utlandet, särskilt från Tyskland, vilket gjorde att plastmekaniken introducerades (Östlind & Almquist). Runt 1950 signalerade lågprisimport, högt kostnadsläge och introduktionen av TV försäljningsproblem för pianofabrikerna. De sista nykonstruktionerna gjordes av Georg Bolin ca 1957-ca 1967.

​

Utslagning – den stora pianodöden

1960-1985

​

Massmedia och "elkultur" (syntar) fullbordade utslagningen. De tre sista fabrikerna var Jahn i Arvika, Nylund & Son i Uppsala och – sist ut – Nordiska pianofabriken i Vetlanda.

​