Spegelharmonium (salonorgel), Mason & Hamlin (USA) c. 1875/ J.P. Nyström c 1895, KH 546
Ett högt spegelharmonium tilldrar sig uppmärksamhet genom sin säregna design (KH 546). Det bär J.P. Nyströms namnskylt, men trots detta får man vid första anblicken uppfattningen att det är något som inte stämmer. Möbelstilen är otvivelaktigt amerikansk, men överstycke och orgeldel verkar inte höra ihop stilistiskt. Osökt kommer tanken att själva orgeln, som är av amerikansk valnöt, vid ett senare tillfälle påbyggts med ett överstycke enligt delvis andra stilideal. Skulle det kunna stämma?
Först bör man ta reda på varifrån orgeldelen kommer, om det är från Nyström som namnskylten säger, eller från någon annan och i så fall vem. Det visar sig att den som man kunde förvänta inte är av Nyström utan amerikansk från Mason & Hamlins fabrik, dess Style 302 (Robert F. Gellermans).
Vår orgel har preliminärt daterats till ca 1875 (Gellerman, e-mail 28 november 2010) och bör vara ett belägg för tidig svensk import av sugluftsorglar från USA. Nästa fråga blir då vem som införskrivit denna orgel till Sverige. Rimligen borde det vara Nyström. Fabriken Mason & Hamlin nämns i Nyströms 60-årsskrift 1865-1925 (s. 9), och man ser där på denna fabrik som viktig, även om Nyström missförstått historien om sugluftbälgens uppkomst. Det ligger därför nära till hands att tänka sig att Nyström importerat orglar från Mason & Hamlin och att detta exemplar av någon anledning blivit stående osålt i fabriken i Karlstad. Långt senare har Nyström fått idén att bygga om detta instrument och förse det med ett högt överstycke med spegel som har vissa dekorativa detaljer gemensamma med hans ”stil 60, 61” i 1895 års katalog (s. 32). Instrumentets namnskylt är använd under perioden ca 1895 till 1902, då fabriken blev aktiebolag. Någonstans under de åren, troligast runt 1895, bör tillbyggnaden ha skett.
Den ursprungliga orgeln har en alldeles särskild stämma inbyggd i orgelhuset. I 1886 års priskurant erbjuder Nyström ”Piano-Orglar”, d.v.s. ”Orglar med Pianoharpa uti”. De har en rad hammare som inte slår mot strängar utan mot en rad av metallstavar, som ger en klocklik klang.
Försöken att ersätta strängar i pianot med annat material (glas, metall) är äldre och välkända. Något som liknar ”piano-orgeln” hade prövats av J.B. Cramer & Co i London (”stålklaver”, nr 223 finns i Musik- och Teatermuseet i Stockholm, inv.nr M 1793).
Ett svenskt patent från 1841 taget av organisten och stadskassören i Strömstad J.E. Bäckström använder sig av ”icke spända kroppar, i form af wanliga stämgafflar, en för hwarje ton, hwilka förfärdigas företrädeswis, af det finaste stål, wäl fjäderhärdade”. Idén var inte ny, för redan 1803 hade dansken Peter Riffelsen uppfunnit sin Melodica, där stämgafflar sattes i svängning mot en roterande metallvals (Falcon Möller 1983, s. 59).
Europeiska tryckluftharmonier har effekten percussion, vilket är små hammare som slår mot tungan. Detta är däremot ett amerikanskt patent från den 15 december 1874. The Piano Harp Action tillhörde Mason & Hamlins modell 302, och patentet bör vara fabrikens eget (Gellerman 1973, s. 58). Modellen är sällsynt inte bara här utan även i USA.
Litteratur:
Falcon Möller, Dorthe, Danske Instrumentbyggere 1770-1850. Köpenhamn 1983.
Gellerman, Robert F., The American Reed Organ. Its History; How it works; How to rebuild it. New York1973/1997.