Klavikorden hade sin blomstringstid före hammarinstrumentens genombrott ca 1800. Här i Sverige skiljde vi oss dock från övriga Europa genom att vår klavikordkultur var levande i vissa kretsar ända till ca 1870. Det berodde på att vi utvecklade en alldeles egen klavikordmodell, som var konstruerad för att tåla det för musikinstrument ogynnsamma svenska klimatet och samtidigt vara ett fullödigt musikinstrument.
Klavikordet har anor i antiken, då man upptäckte intervallen (avstånden mellan två toner) genom att spänna upp en sträng och genom flyttbara stall dela in den enligt matematiska modeller. Monokordet (”ensträngaren”) var således ett fysikaliskt instrument, en funktion som det behållit in i vår tid (se Monokord under Specialinstrument). Under högmedeltiden fick monokoret fler strängar och blev därigenom till ett polykord (”mångsträngare”), som fick en klaviatur och blev klavikordet (”tangentsträngaren”). Genom sin enkla konstruktion är tangenten en hävstång, som i var sin ände har den spelandes finger och ett stift som förkortar strängen, så att tonen klingar så länge fingret är kvar på tangenten och till och med kan påverkas efter anslaget i ett vibrato. Denna strängkontakt gjorde klavikordet till det grundinstrument man skulle behärska för att spela orgel och övriga besträngade tangentinstrument väl. Därför var klavikordet särskilt organisternas övningsinstrument, som inte sällan var utrustade med pedal.
Det fanns två typer av stränguppsättningar på klavikordet, dels det äldre bundna, där flera toner delar på en sträng, dels det obundna, som har principen en ton en sträng. Konstruktionen gav inte utrymme för något större experimenterande när det gällde formen, som är en rektangulär låda om än av många storlekar. Ca 1720 kom den enda kända varianten, orgelbyggaren Gottfried Silbermanns cembal d’amour, där stiften delar strängen på mitten, så att båda halvorna klingar.
Läs mer om klavikordet i Liten klaverhistoria i vår Kunskapsbank.