Taffel, O. B. Malmö, c. 1840, (KH 500)
I Klaverens Hus samlingar finns ett instrument, som till det yttre är identiskt med taffel nr 1 av Johan Gustaf Malmsjö men ingjutet i ramen och på tryckt etikett i dess övre vänstra hörn bär namnet O.B. Ekström Malmö (KH 500).
Olof Berndt Ekström (1807-1857) framstår som en intresseväckande pianomakare med blick för nya konstruktioner. Exempelvis är han för svenska förhållanden mycket tidig med att bygga korssträngade tafflar. Sådana visade han vid Slöjd-Expositionen i Malmö 1849, vars katalog upptar ”ett Taffelpiano med korsliggande strängar” (katalogen nr 533), och vid Expositionen 1857 i samma stad, då han ställde ut ett ”Fortepiano, taffelformigt, med öfverliggande basar” (katalogen nr 678). Två sådana är hittills kända, den ena från ca 1845-1850 i Klaverens Hus (KH 127), den andra från ca 1855 i Malmö museer (MMI 2598).
Johan Gustaf Malmsjö (1815-1891) etablerade sig i Göteborg i början av 1844. Då hade han lärt pianomakaryrket hos Olof Ekström i Malmö 1836-1838 och arbetat hos Andreas Marschall i Köpenhamn 1838-1842. Därefter återvände Malmsjö en tid till Ekström i Malmö, där han tillverkade sina ”tvenne första pianon helt på egen hand, från minsta detalj till och med det färdiga instrumentet” (Förenades Pianoblad,
100-årsskriften s. 3). Dem hade han med sig till Göteborg som ett startkapital, då han den 1 december 1843 undertecknade sin ansökan om privilegier i denna stad. Vad Malmsjö gjorde hösten 1843 bör ha varit att han med sin mästares goda minne sammansatte två tafflar av Ekströms konstruktion.
Olof Ekströms taffel är till det yttre ett välarbetat instrument i mahogny, där bildhuggaren visat sin konst när det gäller benens utformning och det tjocka, snidade gallret som skyddar en del av mekanik och besträngning. Även om stommens utformning är över det ordinära, ligger taffelns värde i dess för svenska förhållanden märkliga konstruktion. Under locket döljer sig en järnram med en spröjs, som utgår från anhängningsplattans bakre parti och löper längs baksargen, vänder om längs vänstra sidosargen och därefter sträcker sig längs bassträngarna för att sluta i anhängningsplattans främre parti. Ramen med fabriksnamnet ingjutet i plattan och den långa, klykformade spröjsen är helgjuten. Utan tvekan har vi här det äldsta kända exemplet på helgjuten ram i ett svenskt hammarinstrument, som borde vara tidig även internationellt sett.
Modellen förefaller inte direkt övertagen från någon av de i vår allmänna pianohistoria hittills uppmärksammade ramkonstruktionerna, där man tidigt använt gjutjärn. Även om försök med metallram gjordes under 1800-talets första fjärdedel brukar den amerikanaska pianomakaren Alphaeus Babcock anses vara först med sina båda rampatent för tafflar från 1825 och 1830, där det senare primärt gällde korssträngning. Hos Babcock finns påtagliga likheter med den lösning Ekström skulle omsätta i praktiken. Metoden att använda helgjutna ramar spred sig snabbt över pianovärlden. I Norden fick dansken Conrad Christian Hornung patent 1842 på sin järnram i en gjutning. Kort dessförinnan hade Andreas Marschall skapat sin variant med en ram som en triangel, dock med förstärkande cirklar och en oval kring stämstocken men utan metall över denna. Det är inte så mycket, i princip bara cirklarna, som skiljer denna lösning från Babcocks ram sjutton år tidigare. Det ligger därför nära till hands att tolka Ekströms helgjutna ram som en variant av Babcocks och Marschalls ramar.