Monokord är som namnet säger ett instrument med en sträng, som är spänd över en resonanslåda. Det har sina rötter i antiken, då man upptäckte intervallens inbördes matematiska förhållanden genom att använda sig av ett rörligt stall som kunde placeras i olika lägen på strängen. Monokorden har in i vår tid använts som ett fysikaliskt instrument för att utforska och demonstrera intervallens egenskaper. Exempelvis hade den svenska vetenskapsakademien ett monokord gjort här ca 1750, som man brukade vid sina akustiska experiment. Det var tiden då man utforskade ljudet fysikaliskt och räknade på oliksvävande och liksvävande temperaturer. Ett näraliggande användningsområde var funktionen av stämhjälp (”stämapparat”), som vi i dag har elektroniska hjälpmedel för.
En sen variant av monokord som fick stor spridning är psalmodikonet, som spelas med stråke. Det ”uppfanns” av prosten Johannes Dillner (1785-1862) för att ”förbättra församlingssången”. Med en siffernotation kunde alla lära sig psalmerna och sjunga med i kyrkan.
”Stämapparat” konstruerad av den franske matematikern Louis Carré (1663-1711)
Nils Bengtsson i Grästorp vid sitt psalmodikon (SVA:s samlingar, foto Märta Ramsten)
Vårt monokord kommer från Frans Svanström & Cie. (KH 329), en välrenommerad kontors- och pappershandel, som torde ha sålt monokord för användning i skolornas fysiksalar.
Monokord Frans Svanström & Cie (KH 329)
