Att skapa en samling av föremål är en process och ett ansvar gentemot forskning och musikliv, då man startar från noll och över tid bygger upp en kunskap, som styr insamlingen. Den bild de föremål ger, som man väljer att ”lyfta ut ur tiden” för att ”sparas för evigheten”, blir normerande för kommande forskning. Vi som lever i dag har ofta anledning att förbanna tidigare generationer för det man lyft ut ur samlingarna eller aldrig låtit komma in där.
För att möta forskningens krav har Klaverens Hus därför en lista av parametrar som vi går igenom för varje nytt instrument vi har att ta ställning till:
byggare/fabrikat, om vanlig, sällsynt eller tidigare okänd, plats i svensk klaverhistoria
modell, om vanlig, sällsynt eller tidigare okänd, typ av konstruktion, om tekniskt märklig
utställningsmodell, arkitektritad design eller avvikande i yttre utförande
instrumentets status, bra eller dåligt skick, balanseras mot frekvens i våra museer
frekvens i våra museer, vilket kräver överblick/registerhållning som upptar instrument och om möjligt modeller/konstruktioner
viktiga influenser, t.ex. från amerikanska orglar som betytt så mycket för den svenska produktionen
plats i västerländsk klaverhistoria
Efter några år kan man se över beståndet och korrigera efter den kunskap man byggt upp. Då kan man byta ut ett sämre instrument mot ett bättre av samma fabrikat och modell och avföra det sämre exemplaret ur samlingarna för att göra det till ett reservdelsinstrument. Det finns inga reservdelar att köpa, så man måste plocka delar från andra instrument. Den processen kallar vi att ”förädla samlingarna”. Att kasta instrument skall man akta sig för. Vi får aldrig nya, och vi står mitt i eller i slutet av en strukturomvandling från akustiskt till digitalt, då så mycket rasat iväg på soptippen eller exporterats! Det som gagnar forskningen gagnar också det allmänna, men det är inte givet att det omvända förhållandet råder. Att samla är ansvar, där morgondagens forskning tackar för dagens arbete!